Nej.

Funderar på varför jag inte heller kunnat dra mig tillbaka och sköta ett liv i min regi och privat utan att kämpa mot hur andra ovetande och ologiskt bara redan förbisett sånt, att det är och finns.

Definitionerna är värre än naturkatastrofer för att jag, men inte viktigaste andra finns. Död idealism och kränkande över nog.

Marknad, lån och ägande vaknar omöjligt till definition och liv ens av försök. Andra är evigt skyldiga. Med detta kommer och skall logiskt respekt enkelt redan fallit, för andra.

Det finns ingen dröm kvar. Ingen livsglädje eller nöjen kvar. Naturligtvis är knark och vapen orsakerna, utöver samma affärslogik och även övrig manér. Detta tar verkligheten till andra som någon form av dessutom konstruktiva hot om icket sanningsenlig eller ens tillhörande logik.

Utopier är att det är för en sån av våra egna att bemästra, intressera och förverkliga dess frånvaro.

Jag är inte medgörlig om system, lag och skenheligheten av ens frihet i smak, tycke eller personliga förhållanden. Aldrig affärer. Kapital och faktiskt annat behöver aldrig nämnas. Betydelser och person har bättre eller god egenskap och kännedom än så.